En eftermiddag på Ngwane park youth training college gick jag ner till elevköket i jakt på den student som läst en dikt på ”charity fun day” vilken tog plats i skolans samlingssal för några veckor sedan. Dikten handlar om fattigdomen som präglar de många liv som levs inom Swazilands gränser. Jag fick snabbt reda på att eleven jag sökt inte liksom några av hennes skolkamrater bodde på skolan, utan förväntades tillbaka dagen efter. I överflöd av tid slog jag mig ner bredvid en av de spisar som skolans inneboende elever delar under dagens hungriga timmar.
Det var en väldoft av stundande kvällsmat och hemtrevligt skrammel med grytor som lockat mig dit och nu fanns jag i ett vimmel av elever som på skilda sätt förberedde sitt mål. Väl nötta fraser som fastställde att alla visst mådde bra och hade haft en utmärkt dag i skolan gled snart över i konversationer av intervjumässigt slag. Jag frågade studenterna vad som var typiskt swaziskt för just dem. De utbytte både blickar och ord på siswati och kom fram till att jag nog menade vad som skulle vara intressanta sevärdheter för turister sökandes efter det genuina Swaziland. Missnöjd men tillmötesgående med den definitionen tecknade jag ner givna förslag som kulturen, dansen de olika grottorna i de magnifika bergen osv. När förslagen på de olika turistmålen tunnades ut kallade grytorna åter på studenterna. En ung kvinna stod kvar. Jag tog min chans och frågade det jag ville veta. En rätt fram fråga med risk att vara ledande.
Vad tycker du om hur Swaziland styrs? Nondumiso skruvade på sig och kastade ett öga på sina studiekamrater. ”Kungen är rätt man att styra landet.” Hennes försök till försoning med den kung som sedan länge slutat lyssna på henne var dödfött. Det bekräftades i nästa andetag vilket gav upphov till orden ”Men hans lagar begränsar mina rättigheter.”
Diskussionen fortsatte i riktningen mot de som för henne är regeringens största problem. ”Utbildningsnivån i vårt land är för låg. Det är svårt att få stipendier och utan dem är det näst intill omöjligt för en student att klara utgifterna för tertiary(college).” Hon anser att man bortser från den stora investeringsmöjlighet som finns i landets unga. ”Det är vi som har kraften att styra landet framåt. Regeringen måste satsa mer pengar på vår utbildning.”
En annan stor fråga är Swazilands omfattande problem med korruption. Ständigt påträffas nya fall med ministrar som tillåtit frestelsen att mutas för att gynna ett företag eller privatperson. ACC, Anti Coruption Comission (vilken också ligger under regeringen)granskar löpande ministrar och företag i den offentliga sektorn och har befogenhet att avsätta och avskeda i fall av otyg, men problemen kvarstår.
Konstaterandet hänger i luften. Det finns mycket problem i den styrningen av Swaziland. Jag frågar henne om hennes ansvar inför situationen. ”Jag känner att jag har kraften att ändra systemet. Jag är ju en av dem som kan och kommer att föra landet framåt! För att ett land ska utvecklas och stukturen förbättras krävs kraftfulla ledare. De styrande swazierna tendenserar att reservera maktpositionerna åt enbart män. I vår kultur är mannen överhuvudet i både familjen och i styrningen av landet. Man anser inte att kvinnor är dugliga ledare. Jag tror dock att en förändring måste komma. Kvinnor kan göra vadsomhelst och borde ta mer plats, det är min önskan”.
Just nu studerar Nondumiso AAT (accounting) på Ngwane park youth training centre. Hon lyckades inte få stipendier för studier på den skola hon först sökte. Trots bakslag har hon stora drömmar inför framtiden. ”Jag planerar att studera färdigt mina 2,5 år här på NPYTC och efter det ska jag läsa ACCA, vilken är den högsta utbildningen inom ekonomistudier(accounting)”. Studierna bedrivs på heltid i fem år och efter det är det arbete som gäller. ”Som det ser ut nu skulle jag vilja arbeta på ”SnB Constructions company”.
Vägen till drömmarna är i nuläget lång, erkänner hon, men hon ser sig kunna nå toppen tack var delmål som hon ständigt sätter upp. ”I min unga ålder har jag möjligheterna framför mig, jag känner att jag har potential och litar på att den kommer att visa vägen, steg för steg. Ta för exempel en dansare. Dansaren går på danslektioner för att förbättra sina kunskaper och lära sig nya steg de nya färdigheterna tillsamman bildar en dans och öppnar nya vägar emot framtiden. Jag tror på att jag kommer att nå mina mål tack vare min potential”.
Det är svårt att inte tro henne när hon pratar om planerna hon skapat inför framtiden. Bland kokande grytor och småpratande studenter hade hon kunnat övertyga mig om vad som helst. Jag avslutar vårt samtal med en sista fråga. Vad är viktigast för dig i ditt liv? Efter några omdefinitioner av frågan och en ögonrörelse som omfattade hela rummet kommer svaret.
”Utbildning kommer först. Den är min så länge jag lever.” Efter en stunds eftertanke tillägger hon ”Jag skulle kunna säga mina föräldrar- men vad händer när de är borta? Vad ska jag bygga mitt liv på då? Jag skulle kunna säga min bror men vad finns kvar då han försvinner? Utbildningen är ditt mest kraftfulla vapen.” Hennes gryta med för mig främmande kött är färdig och hon lyfter den från plattan med avsikt för att gå till sitt rum och äta. ”Vi ses på torsdag” säger jag innan hon går. ”Vart ska ni imorgon?” ”Till Magubheleni” ”Phu! Så långt. Vi ses.” Så är hon borta med sin gryta.
Nondumiso är 19 år gammal och studerar accounting vilket innebär att hon hanterar räkenskaper likt en revisor.
Kungen 
