engangimullsjo.blogg.se

Sant som det är sagt, veckodagarna rullar på i landet som för tillfället är vårt hem. Vi har precis kommit hem från förskolan efter vår första arbetsdag. Jag är helt slut! All heder åt dem som ägnar sitt yrkesliv åt att ta hand om framtiden! I detta fall tar man hand om framtiden i form av klasser med ca 50 barn! Jag var med barnen som var mellan 3-5 år och tillsammans försökte vi förstå varandra på engelsk-siswati med med inslag av svenska. Det är tur att man kan dansa och skratta i alla fall... Allt som allt gick det väldigt bra, det kommer att bli en utmaning att hålla ångan uppe och "göra rätt" inför barnen i sex veckor, men jag ser verkligen fram emot hur relationerna med barnen och lärarna kommer att utvecklas. Mamma, jag är imponerad över det arbete du gör varje dag, jag önskar jag hade lärt mig mer av dig innan jag åkte ner!

 

 

Det har varit en trevlig helg, inte alls så tråkig som studenterna vittnat. Vi har haft fullt upp med människomöten, kyrkmöten och möten med en och annan spännande måltid. Det är i huvudsak papp som serveras till middag, med olika tillbehör. Mellan måltiderna äter man gärna snacks eller går iväg till en av de miljoner mini-kiosker som finns och köper chips-pommes. Igår var vi med på ett ungdomsmöte och delade med oss av lekar som fruktsallad och "älvor och monster". Detta togs emot med blandad entusiasm men det var tillräckligt bra för att vi skulle bli inbjuda på "braij" (en sydafrikansk grillkväll) om två veckor. Detta ser vi fram emot!

 

Idag fick vi även sydafrikanska namn. Från och med nu heter jag Phindi vilket betyder upprepning/återkommande. Tillsammans bildar de första bokstäverna i våra nya namn HOPE, vilket är betydelsen för förskolans namn Thumablelu.

 

 

Nu är resan igång på allvar och jag och mina medresenärer har installerat oss på phumelela bible college som ligger en bit utanför whiteriver, sydafrika. Det är varmt och FANTASTISKT vackert! Min väska och jag är fortfarande bittra fiender efter ett listigt drag från väskan som hade packat HELT FEL kläder för värme= ugn.

Förutom denna fejd är läget utomordentligt! Vi landade med världens kanske bästa landning på en solig landningsbana i Johannesburg i onsdags förmiddag. Redan innan vi kommit av planet lyckas jag försnilla mitt boardingpass och var på väg att skickas den 17 h långa flygresan tillbaka till Sverige när jag slutligen hittade det. Vi gör det med stil! Efter ett kort uppehåll i Johannesburg tog vi en ”Citybug” till Nelsproit, en fyra timmar lång resa med otroliga vyer och både vilda djur och chaufförer. I Nelsproit blev vi upphämtade av en härlig blandning studenter och lärare/pastorer. Utan att ens ge det ett ärligt försök att lära mig alla nya namn som jag inte heller nu vill ge ett ärligt försök att stava packade jag in mig i bilen och fortsatte att förundras över hur fantastiskt vackert Sydafrika är, även efter skymningens intåg.

Dagen därpå fick vi sovmorgon till 10, men kom sent ändå. Det är en företeelse som snabbt smittar av sig från mentaliteten här, även om man klär den i begrepp som flexibilitet. ”lets be flixible about it”? Efter egenkomponerad frukost visade pastor Sthe, skolans rektor, oss runt. Pastor Sthe är även den vi haft mest kontakt med under den korta tid vi varit här. 100 handskakningar senare var det dags för lunch, vilket innebar vårt första möte med papp- Majsgröt! Det var faktiskt en trevlig upplevelse men betygen i gruppen varierar från ”jättegott” till ”helt okej”. På kvällen åkte vi på äventyr med pastor Sthe till en kyrka ca 1 timmes bilfärd från Phumelela. Församlingen blev väldigt glada för vårt besök, och det är också en inställning som vi möts av överallt. Man är oerhört tacksam och glada över vårt besök och alla vi mött gör allt för att vi ska trivas så bra som möjligt. Detta lyckas de med!

Idag serverades frukost klockan 7, och efter det blev vi utsända i olika klassrum. Dagens höjdpunkt var besöket på förskolan som vi kommer att jobba på tre dagar i veckan. Inför besöket kom Mama Aggie, vår handledare under Sydafrika-tiden och hälsade oss välkomna samt introducerade oss för vår nya arbetsplats. Förskolan leder under regi av en minst sagt färgstark person vid namn Mama Vivian. Av det lilla vi sett och hört av henne kan man säga att hon är en förtjusande kvinna som vigt att liv åt det hon älskar mest, barn. Hennes förskola tar dagligen hand om ca 200 barn på en yta så liten att vi alla fyra undrar hur det ska gå till. Mer information och bilder föjler!

Väl tillbaka serverades lunch- Papp med böngryta. Till förrätt serverades gudstjänst. Gudstjänsterna är ärliga, innerliga och mäktiga. Bara sången har näst intill rört mig till tårar flera gånger. Att skriva ”bara” sången är egentligen helt felaktigt eftersom att den utgör en stor del av ceremonin och är något som verkar vara oerhört viktigt för alla, och så vacker.

Pastor Sthe ökade sedan sina kunskaper som körlärare då det var min och Ottos tur att köra in till Whiteriver för att handla. Körningen gick överlag bra, men jag tror inte att någon av oss skulle fått en guldstärna på körkortet om det varit uppkörning idag… Länge leve vänstertrafik!

Ikväll satt vi och njöt av kvällsmaten utomhus i sverigesommartemperatur= ca 22 grader. Vi fick sällskap av två studenter och satt och snackade länge, tätt omringade av en hop hönor som verkar gå på annat än havre… Det är intressant att prata med jämnåriga människor som ser saker på ett annat sätt. Visst behöver man inte åka jorden runt för att hitta människor med olika idéer, men nu får vi andas några omvälvande andetag i en luft där en helt annan kultur frodas. Det kan inte ge annat än näring åt våra liv.

 

Nu sitter vi här alla fyra och bloggar, skriver, läser och njuter av tillvaron. Josefin tog nyss kol på vår första kackerlacka detta efter yttrandet av dagens citat;

”Jag ska vakta er från kriminella killar, inte kackerlackor!” Otto Rask 25 jan 2013.

 

Det blir många inlägg i känslan av att "nu är det snart dags...!". "Kan hon inte bara åka snart?" tänker både ni och jag. Bloggandet idag sker vid foten av ett berg av packning och vi fick en dålig relation redan från början. Brist på sammarbete och förståelse(skulle behövas mycket ickevålds-kommunikation) har lett till att husets väsk-artilleri ockuperat mitt rum och krigsför sig genom att aldrig bli färdigpackade. Jag upprepar ständigt "pengar, pass, biljett." "pengar, pass, biljett" i tron om att man med den trion kan man besegra vilken världsdel som helst. Attack!

 

Under vistelsen hemma har det funnits tid för fest, förberedelser och avsked. Morfar passade på att fylla 70 år! Vi åkte till lousiana och hade en riktigt fin dag jag sent ska glömma. I lördgas träffades dock hela klanen i påarp för att gratta jubilaren. Härligt! 

Nu börjar det dra ihop sig! Om en vecka är vi påväg till en annan kontinent och nya erfarenheter. Fantastiskt spännande! Just nu pågår ett kaosartat packande. Behöver man ett våffeljärn? Trots all stress inför att allt och alla ska komma med och komma rätt, är jag inte orolig. Om en vecka sitter jag i en bil påväg mot landvetter och jag kommer att vara redo! Men just exakt nu känns det lite såhär:

 

I söndags var det dags att ännu en gång åka tillbaka till Mullsjö. Runt 21-tiden landade jag och på vägen upphittade vänner på Mullsjö station. Sedan dess har dagarna(och nätterna) ägnats åt de sista förberedelserna, intervjuer, städning och kramar. Att det redan imorgon är dags att åka hem gör mig näst intill förtvivlad, mer risk att låta en smula dramatisk. Jag trivs verkligen här på skolan med alla nya vänner jag fått. Jag kommer att sakna!

 

Om någon skulle ha nallat på champagnen tidigt och missat händelsen som bar oss in i en ny tid, vill jag meddela att just detta har skett och att det nu är 2013. Årskrönikor i sportradion, i form av karameller i tvn eller egna personliga på facebook har haglat över mig det senaste dygnen. Det verkar som om detta är ett av de få, till och med det ända tillfälle på året som människor stannar upp och reflekterar över var man varit och vart man är påväg.Skrämmande sällan och ofta kryddat med löften som väntas bringa lycka och välgång in i ett nytt rent förutsättningslöst år. "I  år...!" Inget i ditt liv försvann när klockan slog tolv igår natt, inte ens siffran 2, den byttes bara ut av siffran 3. 

 

Själv mötte jag 3an i söndrum där jag och Axel rockade loss med middag. Kvällens gästartist var även inskriven patient i huset, en katt med rör genom halsen vilket gav partyt en gullig men ändå motbjudande touch. Det var en väldigt trevlig kväll och hamnar i topp-position på listan över bra nyårsaftnar.